Kita hette i stamtavlan "Mimmi" vi (familjen) beslöt sig snabbt för att hon absolut inte fick behålla det namnet! Och det nya namnet kom med bananreklamen! Men det fick bli Kita istället för chiuqita.
Hon föddes den 19 juli 1997 och fick somna in den 6 februari 2006.
När vi åkte för att hämta hem Kita så föll valet på henne då hon snarare valde oss. Eller ja hon valde mamma. Hon var den som först kom fram och klättrade upp i våra knän, satt hos mig och mös länge innan hon skuttade bort till mammas skor, lade sig till rätta och somnade på dem haha.
En 4 månaders valp hade nu tagit huset i besittning, jag var jättenöjd och resten av familjen var lite mindre nöjd ;-) Kita var en uppfinningsrik, intelligent, orädd tjej som testade allt minst 1 gång.
När hon under sina 2 första levnadsår var tvungen att stanna hemma med den extremt tråkiga farbrorn Chabo (vår dalmatinder) så hittade hon på andra saker. Så som äta upp golvet i hallen, klättra i bokhyllan för att äta upp böckerna som var högst upp i hyllan, öppna ryggsäckar för att tugga på det som fanns inuti och stänga igen. Ja listan kan göras lång på vad Kita sysselsatte sig med när vi inte var hemma.
Jag och Kita var ute i ur och skur. Vi tränade mycket redan från första veckan hon kom hem. Hon älskade att hitta på saker men hatade repetition. Då tyckte hon bättre om att bara vara ute och luffsa runt. Jag hade ett kompisgäng som hängde nätterna i ända vid en närbelägen skola. Kita fick alltid följa med hon tillhörde gänget liksom.
När hon var 8 månader så kom vi med på en valpkurs. Och det var ju totalt meningslöst. Kita kunde allt redan ju. vi började istället på hundungdomen där det blev både lydnad och agility. Eftersom hon hatade att repetera saker så var det inte särskillt långa pass vi körde. Och oftast blev det A-hindret som belöning vid lydnaden. A-hindret kunde hon kuta runt på hur många gånger som helst utan att tröttna?
Vi testade även på viltspår ett par gånger och det var riktigt skoj!
Då Kita var min första egna hund så var det hon som fick upp mina ögon för detta med att "träna" och vara aktiv med hund. Hon var en riktig pärla som fixade allt ja förutom att sluta jaga då haha
Hon var helt underbar att ta med till alla olika platser jag besökte. Buss, tåg, bil var inga problem alls. Hon fungerade med alla hundar vi stötte på. Gillade människor men det räckte med att säga hej liksom. En helt underbar första hund trots att jag ibland slet mitt hår för att hon var såå sablans envis.
Kita var den som alltid fick väcka mig på mornarna då mamma helt enkelt inte fick upp mig ur sängen. Kita var expert på att hoppa, studsa, pussa, gräva på en. Plus att hon drog bort täcket!
När Chabo blev änglahund så var Kita 6 år. Hon tyckte inte om att vara ensamhund. Hon saknade Chabo helt enkelt. Det var då min andra stjärna kom in i bilden Salsa en boxertik på 2.5 år.
Kita blev bokstavligt talat jättearg på mig och slutade att lyssna på vad jag sade. Enda gången som Kita ville vara med mig var om vi tränade lydnad och det var nog bara för att visa för Salsa att hon minnsan kunde mest haha
Hur som haver så pendlade jag och Salsa mellan Norrtälje och Stockholm ett antal gånger i veckan. Kita var hemma med resten av familjen och levde ett bra pensionärs liv. Hon hade under hela sitt liv problem med armbångarna till och från. Vi bodde dessutom på 3:e våningen så det underlättade ju inte för henne.
Hösten 2005 flyttade Salsa till sin tidigare ägare och jag flyttade till Sthlm. Kita blev ensammen igen. Till en början trivdes hon riktigt bra med lugnet. Men sedan märkte familjen att hon blev mer och mer deprimerad. Varje gång jag var hemma så gick vi ut för att lattja lite, hon fick följa med till Sthlm ibland men nja hon blev inte riktigt glad.
Efter ett tag så visade det sig att hon hade en kraftig urinvägsinfektion. Fick äta antibiotika under 6 veckor och verkade bli bättre. Men den kom tillbaka igen, efter ytterligare en antibiotika kur så var symptomen på infektionen borta men hon var inte pigg alls.
6 februari 2006 så ringer mamma för att berätta att Kita mår inte bra alls. Vi betstämmer oss för att åka till Ultuna där det visar sig att hon har en livmodersinflammation som börjat läcka.
Vi valde att låta Kita få somna in. Då hade hon under ca 6 månader inte mått bra, tappat massor i vikt, trasiga armbångar och ont i höften. Hon blev 8.5 år gammal.
Kita har under sina levnadsår bokstavligt räddat mitt liv. Utan henne hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag är henne förevigt tacksam, livet är inte detsamma utan dig min älskade vän!
Jag och Kita, precis hemkommen!
Tjockis Kita!
